cwejman

One clip a day keep the doctors away

Cult of Youth är bandet som kommer ta Neofolken till massorna. Eller i alla fall hipstermassorna. Det är först under senare år som jag upptäckt att band som Current 93 och Death in june namedroppas frekvent på diverse musikbloggar som för några år sedan inte hade tagit i mörkklädda musikstilar med tång. Symptomatiskt är väl att metall har blivit ganska populärt bland de tidigare så hiphop och rnb fixerade musikjournalisterna. Cult of Youth verkar dessutom vara ett av få band som har något bakom pannbenet, läs bara denna kloka förklaring av bandets politiska relation:

I think that a lot of people that come at post-industrial music and culture from an outsider’s perspective don’t really understand what’s actually going on and they jump to hasty conclusions. This happens from both sides, the right and the left. I like to look at the relationship between industrial music and fascism as being comparable to the relationship between rock & roll and sex. Industrial music is music of the mind (remember Throbbing Gristle served to basically make academic 20th century classical music accessible to a rock audience via the cultural climate of the punk explosion) whereas rock and roll is music of the body. It’s all pornography. Fascism is a forbidden philosophy, and forbidden philosophies titillate the mind in the same way that dirty pictures titillate the body. Even the best of us have fallen into using it at times. Although the music of Cult Of Youth is a far cry from the nightmarish sounds of Slug Bait or Hamburger Lady, there is a clear cut cultural map that ties us much more closely to TG than to a band like, say, the Rolling Stones.

Something that a lot of people misunderstand about the “military metaphor” is that it serves to strengthen, inspire, and empower the listener. I’ve always thought that martial music serves the purpose of invigorating people so that they have the strength to take on their daily battles with the self. I know that when there were times in my life where I felt lost or out of control I was drawn to art and music that basically said “Pull yourself together! Carry yourself with dignity and stand tall.”

Another thing that bears mentioning is that I didn’t always have the sense of social responsibility that I have now. I never really thought that anyone would even hear my music outside of myself, a few friends, and a very niche audience. These days I think a lot about the transformative powers of art and music and I feel grateful that I’m a position where I can actually say something that’s going to reach people. Now that the situation has changed, the content has changed to reflect it. We’ve all gotta grow up some time.

If you were to ask me what drives me right now, it is the concept of making “liberation music”. By that I mean I feel driven to create works that serve to ease the suffering of those in pain and inspire people to seek out liberation from all oppressive forces. The music of Cult Of Youth is the music of freedom, and anyone that tells you otherwise is a damn fool.

Cult of Youth - The new west

Trummisen från Austra tar steget vidare med mörk synthpop. Allt oftare kommer jag på mig med att känna att jämförelser med 80-talet känns väldigt fel. Detta är betydligt bättre än något från 80-talet, det går inte riktigt att jämföra bakåt när “kopiorna” blir original i sig själv, inte ett uns mindre autentiska eller intressanta än det som möjligtvis inspirerade dem.

Trust - F.t.f

Ibland undrar jag varför det är så få som känner till band som Dryft och Gridlock. De låtar som är populära med Autechre och Squarepusher låter i regel som halvtråkiga låtar med Dryft. Vissa electronicaartister är alltid så försiktiga med sina melodier och låter dem sparsamt titta fram ur pretentiösa och teknologiska monstermattor av ljud. Det är ju det folk vill åt. Hur många låtar med Autechre kan bara viftats bort som rena ljudinstallationer: karga, tråkiga och livlösa. Man vill åt det göttiga. Som det vita i en Oreo. 

Dryft - Vector Step (Regeneration)

Mäktig musik som inte ber om ursäkt för sin existens.

Telefon Tel-Aviv - Immolate yourself

Om det är något som kommer övertyga mig om socialismens förträfflighet så är det den fantastiska musiken som producerats i dess namn. Medan nazisterna sysslade med småmunter revymusik och fascisterna med julmusik hände något spännande bland socialister. Såväl de tyska kommunisterna och sedermera de sovjetiska körerna visste hur man skulle välta världar med hjälp av pampiga texter och arrangemang.

Ernst Busch - Der heimliche Aufmarsch

Brian Eno som gjort sig känd för att vara David Bowies samarbetspartner under 70-talet är en storhet helt på egen hand. Det var han som populariserade ambientmusiken och dessutom stod för några av genrens största klassiker. Small craft on a milk sea som är en av hans senare skivor är en blandad skara låtar. Det mesta måste jag säga låter ganska obehagligt. En filmisk ljudbild som utan problem hade passat till en svartvit thriller som utspelar sig i ett nedgånget Hamburgkvarter.

Brian Eno - Emerald & lime

Såg en livevideo med med Skrillex. Förstod ingenting. Kände mig enormt gammal. Skrillex låter som 90-talets nederländska gabber uppblandad med Squarepusher och Aphex twin, nermald tillsammans med massa annan skum electro och med pålagda r´n´b och vocal trance samplingar. Gabbern var tvungen att dö och återuppstå med en ny generation för att fungera. Avgiftar lite med Modeselektor.

Modeselektor - Evil twin

Har tidigare tipsat om Mode Moderne, tyvärr togs den bästa låten “Undiscovered country” bort. Videon som föreställde en massa glada nudister och ansågs väl vara oanständig av Youtubes moderatorer. Nu är låten uppe igen. Det är ett väldigt vackert stycke pop i all sin enkelhet.

Mode Moderne - Undiscovered country

The Presets har inte släppt någon fullängdare sen 2008. Utmärkta Apocalypso följdes av en turné som passerade de flesta ställen förutom Sverige. Sedan dess har det varit tyst. Det ryktades i slutet av 2011 att en ny skiva skulle släppas, sedan inget. Väldigt tråkigt eftersom Presets känns som ett av få band vars låtskrivartalanger mäter sig med Pet Shop Boys när det kommer till elektronisk dansmusik med starka texter och melodier i grunden.

The Presets - This boy´s in love (lifelike remix)

2000-talets bästa skiva, jag återkommer till den gång på gång. Och kommer för alltid ångra att jag valde att se Morrissey 2002 och inte Coil i en polsk kyrka vid Östersjökusten. Det sämsta valet någonsin, inte för att Morrissey hade en dålig dag utan då det aldrig kommer komma en chans att se Coil. Morrissey, anar jag, kommer ge sig ut på alltfler obekväma och krystade världsturnéer.

Coil - Tattooed man