Det gör ändå lite ont ibland att DK7 var så sjukt underskattade. Lite likt det brittiska bandet Syntax. Båda med medlemmar från olika band med elektroniska förtecken som gick samman för att lägga till sång och lite mer låtstruktur. Båda banden släppte utmärkta skivor och försvann sedan spårlöst.
DK7 - Where´s the fun
Hade Prince låtit så här hade jag kanske jag gillat honom. Men det här är idén om hur Prince hade kunnat eller bör låta. Egentligen inte så invecklat som det låter. Med vissa kulturikoner får man idéer om hur det egentligen är, diffusa minnen. Men så lyssnar man och märker att föreställningen är betydligt bättre. Kul att någon förverkligar idéerna.
Blood Orange - Dinner
En dröm för 2012 är att se John Maus. Är glad att jag har biljetter till både Active Child, DAF och M83 men där fattas också Maus. För ännu en invecklad med trevlig förklaring till vad det är han sysslar med se gärna denna kombinerade live/intervju på Pitchfork.
John Maus - The Believer
Säkert 99% av alla svenska band och artister sjunger på antingen engelska eller svengelska. En obetydlig minoritet, däribland Gävlebandet Sturmcafé väljer att sjunga på en underbar skoltyska. Bedömningen gör jag eftersom jag själv förstår texterna med min knapphändiga skoltyska. Kulturdepartementet och tyska kulturattachéer (finns de?) borde ösa pengar över dem.
Sturm Café - Zombiejaeger
Mode Moderne leder mig in på Frank (just Frank), det är dessa fantastiska gothgitarrer som populariserades av The Cure som dominerar ljudbilden, det och den där halvt avslappnade melankolin . Tipstack till Julius.
Frank (just Frank) - Die in bed
Kärlek direkt. En typ av ljudbild jag verkligen saknar ibland. Se även fina Real Goths och Undiscovered country.
Mode Moderne - Disco Ruff
Mer från Drive…
Kavinsky - Nightcall
Drive är utan någon som helst tvekan det bästa jag sett i år. Kanske på många år. Det var som en kollision ute i rymden mellan M83 och David Lynch som slutar i skimrande ljuseffekter. Annorlunda kan jag inte beskriva det. Ljudspåret var fantastiskt varje sekund. Cliff Martinez som jag tidigare uppskattat enormt för hans soundtrack till re-maken av den polska sc/fi-filmen Solaris gör här en Angelo Badalamenti (David Lynch parhäst) men på riktigt. Mer Badalamenti än Badalamenti själv. Varenda skruvad dissonant synthmatta som hörs i filmen ligger perfekt. Jag får sluta här. Måste se om den. Ja, Under your spell är med i filmen. Så bra är det. Det är ju knappt intressant att College som jag tidigare tipsat om medverkar på ljudspåret. Filmen är en lättillgänglig men ändå suggestiv blandning av Lynch anno Lost Highway / Mullholand Drive / Blue Velvet. Äsch. Lycka!
Desire - Under your spell
Gary Numan har varit häftig i mer än trettio år. Det är stort.
Battles - My machines (feat Gary Numan)
Jag är ingen audiofil men den här låten förtjänar ett par riktigt bra hörlurar eller högtalare.
Holy other - touch
